Maskrosen är en oönskad gäst i gräsmattan – men en riktig nyttoväxt ur medicinsk synvinkel. Maskrosen innehåller bitterämnet taraxacin och är bland annat urindrivande, aptitretande och underlättar matsmältningen.

Maskros (Taraxacum officinale) hör till våra vanligaste vildväxande örter och ingår i familjen korgblommiga växter. Bara i Norden finns det drygt 900 självförökande arter av Taraxacum-släktet, anpassade efter lokala förhållanden. Roten är som regel kraftig och vertikal, stängeln är rörformig och rik på mjölksaft. Förökningen sker genom spridning av flygfrukter och den fleråriga växten är känd för att vara härdig och seglivad.

Maskros används i både matlagning och i växtmedicin. I maten är det huvudsakligen späda blad från maskrosen som används, medan blommorna kan användas för tillagning av maskrosvin. Rötterna har i kristider använts som kolhydratkälla samt rostats för att fungera som kaffesurrogat.

Underlättar matsmältning

I folkmedicinen har maskrosen använts flitigt, eftersom den alltid funnits nära till hands och kan användas under i princip hela växtsäsongen. Traditionellt har maskrosextrakt använts vid matsmältningsbesvär för att stimulera lever- och gallfunktion. Maskrosen har också använts för sina urindrivande egenskaper och mjölksaften från stjälken har ofta används vid omläggning av sår. Maskros har också varit en viktig näringskälla i tider av svält och fattigdom.

Maskrosroten är rik på näring och kan användas året om, men är allra bäst på hösten då alla näringsämnen dras ned i rotsystemet.

Brett register

Medicinskt har maskrosen ett brett register och det finns ett antal aktiva substanser i de olika växtdelarna som kan användas vid olika typer av besvär.

Maskrosextrakt anses öka produktionen av gallenzym, vilket underlättar matsmältningen och spjälkningen av olika fettämnen. Den är också urindrivande och anses allmänt renande. Därför används maskrosen också ofta i olika ”reningskurer”.

Fullt ätbar

Så gott som allt från maskrosen går att äta, om än i olika omfattning beroende på säsong. Både blad och rot innehåller mycket näring men har en påtaglig bitterhet. Blombladen är söta och välsmakande och kan användas till allt från garnering till att göra maskrosvin (som numera är fullt lagligt). Späda maskrosblad om våren innehåller mycket C-vitamin och kan med fördel användas i sallader, exempelvis som ett alternativ till ruccolasallad.

Även den mjölkaktiga saften från stjälken har en traditionell användning för att lindra klåda vid insektsbett eller för att dämpa svedan från brännässlor. Mjölksaften kan också användas som såromslag.

Favorit för honungsbin

Maskrosor förknippas framförallt med ogräs, men spelar en viktig roll som näringskälla – inte minst för bin. Maskrospollen ger en högklassig gulfärgad honung.

I kristider har man inte bara gjort kaffe av rostad maskrosrot, utan även kokat roten som ersättning för andra rotfrukter. Maskrosen behöver dock koka 15 minuter för att bitterämnena ska försvinna men är därefter en fullvärdig näringskälla, rik på kolhydrater.

Maskros - välgörande ogräs

Maskrosen är bättre än sitt rykte med god smak och välgörande för magen.

Fakta om maskros

Växtens namn: Maskros (Taraxacum officinale)

Andra namn: Lejontand, skallnacke, mjölktistel, gubbaros

Förekomst: Maskrosen tillhör de korgblommiga växterna och är mycket allmän i hela Sverige.

Växtbeskrivning: Flerårig växt som sprider sig genom vindburna frön samt via rötterna. Snabbväxande med klargula blommor och kraftig rot. Stjälken är ihålig och bladlös med mjölksaftkanaler. Stift gult, med hår långt ner på skaftet. Frukt gråbrun till rödaktig, spolformig, särskilt upptill småtaggig, hårpensel i spetsen av långt hårfint spröt.
Användbara växtdelar: Blommor, blad och rot

Aktiva växtämnen: Bitterämnet taraxacin, kolin, organiska syror, kalium, kalcium, zink, järn, A-, B- och C-vitamin, eterisk olja, garvämnen, slemämnen, pektin, kolhydrater.

Medicinsk användning: Behandling vid matsmältningsproblem i samband med försämrad gall- och leverfunktion. Maskrosextrakt ökar gallproduktionen, vilket gör det lättare att spjälka fett och bryta ned och ta upp andra ämnen som ingår i maten. Maskros ingår ofta som en av ingredienserna vid reningskurer.

Innehållsämnen: I roten finns bland annat inulin. I mjölksaften finns taraxerol, taraxsterol och harts, plus bitterämne. I bladen återfinns luteolin och apigeninglykosider samt vitamin B och C.  Innehåller även kolhydrater, betakaroten, kalium, flavonoider, oljesyra, linolsyra och tanniner.

Medicinsk effekt: Extrakt från roten är urindrivande samt stimulerar lever- och gallfunktion i samband med matsmältningen. Har också en lätt laxerande effekt. Traditionellt har extrakt från roten även används vid reumatiska besvär och som aptitretande medel.

Andra användningsområden: Avkok på maskros kan användas för sårtvätt. Maskrosblad ger värdefullt tillskott av järn. Det går också att koka te på bladen samt göra vin av blommorna.

Biverkningar: Kan ge hudallergier och eksem. Vid höga doser förekommer besvär med magsmärtor, diarré, halsbränna och gasbildning. Färska stjälkar och mjölksaft kan verka irriterande på barnhud. Försiktighet rekommenderas vid samtidig användning av läkemedel mot hjärt- och kärlbesvär.

Graviditet och amning: Användning av maskrospreparat rekommenderas ej under graviditet och amning.