Utfallet i studierna varierar dock stort beroende på vilken art av echinacea det handlar om och hur medlet odlas, extraheras och framställs.
Echinacea har används under lång tid av bland annat nordamerikanska indianer mot olika typer av virus, inflammationer och infektioner. Många av de tidiga europeerna i Nordamerika kom i kontakt med den flitigt använda läkeörten och en del tog med sig plantor hem.
Under 1800-talet började echina-plantan spridas i Europa och har sedan dess etablerats som en av våra mest använda och studerade läkeörter. Studierna har framförallt gällt echinacea-extraktets effekt på immunförsvaret, men på senare år mer specifikt också på den atkiva substansens bromsande effekt på förkylningsvirus och så småningom även influensavirus.
Användningsområden
Echinacea är i Sverige godkänt som växtbaserat läkemedel såväl i kategorierna traditionella växtbaserade läkemedel, TVBL, som Västbaserade läkemedel,VBL). Echinacea är godkänt för att lindra förkylningssymtom som snuva och halsont för vuxna över 18 år, men mycket talar för att vi kommer att se en bredare indikation i takt med att fler studier publiceras.
I Sverige finns flera produkter som echinacea-extrakt. Echinaforce är det i särklass mest använda och bäst dokumenterade och är tillverkat av färska växtdelar från ekologiskt odlad röd solhatt. Echinagard innehåller pressaft från echinaceaplantan. Friggs Echinacea är en brustablett med extrakt av echinacea. Esberitox är en kombinationspreparat som förutom echinacea pallida innehåller baptisia och läkerudbeckia samt blad och grenskott från tuja.
Olika arter av echinacea
Echinacea-arterna är kraftigt byggda växter med grenade stjälkar och mörkgröna, lancettlika blad. De blir 60 – 150 cm höga, beroende på art och jordmån. Växterna är perenna och det tar vanligen 2 – 3 år innan de går i blom. Blommorna liknar stora prästkragar och de kan bli upp till 15 cm i diameter. Växten har 12–15 purpurfärgade eller bleka blomblad, som hänger som strålar runt en utskjutande kon. (ref 1, 2)
Echinacea purpurea
Purpur-rudbeckia, är den högre och kraftigare av de tre arterna. Den har större, ovala och grovt tandade blad. Blombladen är röda eller purpurfärgade, de är längre och mer hängande än dem hos Echinaceae angustifolia. Rotstocken är starkt förgrenad med med många tunna rottrådar. Rotdelarna såväl över som under jord har medicinsk användning.
Echinacea pallida (läke-rudbeckia)
Echinacea angustifolia
Dessa skiljer sig från Echinacea purpurea genom sina långa lancettlika blad och en mindre förgrenade rotstockar. Den tetraploida Echinacea pallida (NUTT). växer kraftigt och har vita pollen. Den diploida Echinacea angustifolia (DC) har gula pollen och är svårare att odla. Det är framför allt roten som används av dessa arter (ref 3).
Aktiva beståndsdelar
Echinaceae purpurea innehåller tre huvudgrupper av aktiva beståndsdelar:
- alkamider som är isobutylamider av fettsyror med raka kedjor och 11 till 16 kolatomer
- kaffeinsyraderivat av vilka den mest betydelsefulla är cikoriasyra
- polysackarider, polyacetylener och glykoproteiner
Echinaceae angustifolia likväl som Echinaceae purpurea innehåller mättade pyrrolizidin alkaloider. Desa utgör emellertid ingen risk för levertoxicitet. Dels på grund av den låga koncentrationen, dels på de mättade molekylerna.
Kliniska studier
Kliniska studier har visat att Echinacea har ökar immunsystemets fagocytosförmåga. Ett flertal publicerade studier har visat att Echinacea minskar antalet luftvägsinfektioner per år, minskar svårigheten av symtom under pågående infektion och förkortar sjukdomsdurationen.
Värt att veta
Echinacea bör ej tas tillsammans med läkemedel som sänker immunförsvaret eller läkemedel mot HIV. Dessa preparat bör ej tas av personer med autoimmuna sjukdomar t ex reumatism eftersom en höjning av immunförsvaret kan ge en försämring av sjukdomen.
Rekommendationer
De allmänna rekommendationerna är att Echinacea inte skall användas kontinuerligt. I Sverige finns en rekommendation för som längst 7-10 dagar per behandlingstillfälle, beroende på preparat och beredningsform. I flera andra europeiska länder rekommenderas ett några veckor långt uppehåll efter 8 veckors användning.
Medicinsk användning
En beskrivning av växter, som senare identifierades som Echinacea kan spåras till 1600-talet (ref 5). Ett frö av en Echinacea-art skickades från Virginia till Botaniska trädgården i Oxford, där Morison år 1699 beskrev växten som ”Barracuculus virginianus latifolius”. Bilden av växten tillsammans med beskrivningen leder till antagandet att växten var Echinacea purpurea (ref 6).
De första rapporterna om medicinsk användning av Echinacea hos de vita nybyggarna i Nordamerika kan spåras relativt långt tillbaka i historien. Förmodligen kopierade de användningen från de amerikanska indianerna.
Mirakelmedicin på1800-talet
En rapport från 1700-talet är skriven av Johann Schöpf, vilken tjänstgjorde som läkare för ”the Ansbach Army Contingent” under åren 1777 till 1784. År 1787 publicerade han ”Materia medica Americana potissimum regni vegetabilis” (ref 7).
Den egentliga begynnelsen av ett mer utbrett bruk av Echinacea initierades av en tysk nybyggare vid namn H.C.F. Meyer. Förmodligen var han läkare och bodde i Pawnee City. Han sålde i mitten av 1800-talet en mirakelmedicin under namnet ”Meyer’s blodrenare”. Först när Meyer hade sålt medicinen under 16 år tog han kontakt med professorerna John King och John Ury Lloyd i Cincinnati för att med deras hjälp publicera resultaten.
Professor King började testa rotextrakt från Echinacea och övertygade flera kolleger att göra detsamma. De goda erfarenheterna föranledde King att tillsammans med Meyer publicera en artikel om den medicinska användningen av Echinacea angustifolia. En orsak till Kings engagemang var troligen att extraktet hade lindrat hustruns plågor orsakade av en cancertumör, som hon hade lidit av under flera år (ref 8).
Brett spektrum av indikationer
Under 1800-talet täckte indikationerna för Echinacea ett brett spektrum. Allt från gonorré och syfilis, över erysipelas, difteri och tyfus till vaginit, laryngit och sjukdomar i hud och slemhinnor ansågs möjliga att behandla. Faktiskt användes Echinacea också mot reumatism, neuralgi, huvudvärk, dyspepsi, ulcererande sår och tumörer. Trots opposition från skolmedicinska läkare (ref 9) slutade inte strömmen av rapporter om lyckade behandlingsresultat.
Det fanns emellertid en baksida: efterfrågan blev stor och Echinacea av dålig kvalitet såväl som Echinacea-liknande växter började användas. Det ledde till att Echinacea angustifolia och Echinacea pallida inte särskildes. Den situationen bestod till långt in på 1900-talet och det är omöjligt att veta vilken av växterna som verkligen har använts i de rapporterade framgångsrika fallen (ref 10). I dag är det emellertid möjligt att med säkerhet skilja örterna åt eftersom ämnet cynarin finns enbart i Echinacea angustifolia och inte i Echinacea pallida (ref 6).
Vetenskapliga uppgifter om Echinacea-roten finns i de tyska monografier som publicerats i Bundesanzeiger No 162 av den 29 augusti 1992 (29, 30, 31). I oktober 1999 har ESCOP-monografier publicerats med uppgifter om Echinacea purpurea och pallida (ref 11, 12).
Farmaceutisk användning
Av de nio kända arterna inom familjen används tre för framställning av farmaceutiska preparat i Europa:
- Echinacea purpurea (L.), Moensch
- Echinacea pallida (Nutt), Britt.
- Echinacea angustifolia (DC.) Heller
En närmare titt på verkningsmekanismerna är att alkamiderna och cikoriasyra har stark effekt på fagocytosen. Injektion av polysackarider på möss ger, har det visat sig, förbättrat skydd mot infektioner av såväl Candida som Listeria. Cikoriasyra har en immunstimulerande verkan och hindrar dessutom bildning av hyaluronidas. Hyaluronidas är av betydelse för spridning av infektion i kroppen.
Echinacosid, har det visat sig, har såväl antiviral som antibakteriell verkan. Alkamiderna hämmar enzymen lipoxygenas och cyclooxygenas. Polysackariderna har effekt på makrofager, granulocyter och bildningen av cytokiner.
Mycket forskning om verkningsmekanismer och effekter är med andra gjord – men för att kunna nå ännu längre behövs fler större och välgjorda studier. Och flera sådana är på väg.
Källor: Ingemar Joelsson (naturbiblioteket.se), Jan G Bruhn: Läkemedel från naturen, A Vogel: Das kleine Doktor.